Skottland & Barn-hjärtteamet i Kalmar
Resan till Skottland påbörjades klockan 02.30 natten till nyårsafton. Det var en trött familj som anlände till Kastrup en timme och 20 minuter innan planet mot Amsterdam skulle lyfta. När vi väl satt oss tillrätta i planet började Noah att skrika hysteriskt. Det höll i sig i 15 minuter varefter han slocknade av trötthet för att sedan vakna upp när planet precis landat. Efter mellanlandningen i Amsterdam var vi framme i Edinburgh strax före lunch. Ett par timmar på stadens gator och en nyårsmiddag på hotellet räckte för att få vår lilla familj att slockna innan det nya året hälsats välkommet med nyårsraketer. Istället för att fira nyårsafton somnade vi alltså kl 22, helt utmattade efter resan. Vi vaknade dock av alla nyårsraketer två timmar senare. De två nästkommande dagarna utforskade vi stadens centrum, drack mörk öl och åt Haggis. Därefter var det dags att bege sig till Dalhousie Castle, 30 minuter utanför Edinburgh. Där tog vi det bara lugnt, gick promenader och åt god mat. Den 6:e januari packade vi åter våra väskor för att bege oss hem. Borta bra men hemma bäst. Det stämmer faktiskt.
Nu till något helt annat. Igår träffade vi Kalmars barn-hjärtteam för allra sista gången. Vi bjöd Thomas, Ulrika, Karl-Johan, Anna och Cissi på tårta samtidigt som vi pratade om Noahs två första levnadsår. De är, precis som vi, oerhört glada över hur bra det har gått för Noah. När den lille kom till världen så var det i början lite jobbigt med de ständigt återkommande sjukhusbesöken. Den känslan har försvunnit helt tack vare detta fantastiska barn-hjärtteam. På barnmottagningen känner sig Noah trygg, även om många tårar runnit ned för hans kind just där. Ovanstående människor har alltid fått oss att känna att Noah är speciell. Dom är underbara. Jag minns fortfarande när vi satt i trappan utanför BIVA i Lund och pratade i telefon med Ulrika mitt i natten då Noah höll på att förblöda. Hon tog sig tid och fanns där för oss. Jag minns även hur glad Thomas var första gången vi träffade honom efter den första stora hjärtoperationen, våren 2009. Så det var, av förståeliga skäl, svårt att hålla tårarna tillbaka igår då vi kramades och sa adjö. Vi kommer sakna dom oerhört mycket. Dom har ju blivit en del av vårat liv. Något säger mig dock att vi även i framtiden kommer att ha kontakt med dem.
Många kramar från oss till Er! ♥
Hej, kom in på den här sidan via google och fastnade direkt. Vi hade en dotter som hade väldigt liknande hjärtfel,skulle också ha haft ett enkammarhjärta. Tyvärr så dog hon 7 månader gammal i maj 2008, så det är skönt att höra att det faktiskt kan gå bra :) Många kramar från Ida m fam
Hej Ida m familj!
Sedan jag läste ditt inlägg har jag tänkt massor på Er. Det är ledsamt att höra om Er dotter. Det känns extra mycket i mitt eget hjärta när jag vet att vi kunde vara i samma situation som Er. Nu är vi istället oerhört tacksamma över att Noah mår så bra som han gör. Ta hand om er!! Många, många kramar till er alla!
