Noahs hjärteblogg

Noah på neonatalavdelningen i Lund efter akuttransporten från Kalmar.

Efter vår skräckfärd i taxin, var vi efter ungefär tre timmar och tusentals tankar senare framme i Lund. Noah vårdades då på Neonatalavdelningen. Vi ville bara hålla om honom, men kunde inte. Den natten var vi vakna nästan hela tiden. Vi gick oroliga i korridoren fram och tillbaka eller bara satt hos Noah, trots att vi på kvällen fått ett rum på patienthotellet, hundra meter därifrån. Det gick förståligt nog inte att sova ändå. Vi såg förmodligen ut som två vandrande zombies, svarta runt ögonen och ”söndergråtna”, men det var vi inte ensamma om. Trots att vi inget hellre ville, än att vara hos vår son, kändes det ändå otroligt jobbigt att vara i rummet på Neonatalavdelningen i rädsla för att någonting skulle hända just då. Vi gick med en ständig ”klump i magen”.

Dagen efter vår ankomst, på måndagen den 26 januari, gjordes ett flertal ultraljud på Noahs hjärta och vi fick då ett positivt besked av kardiologen. "Det går att fixa, han kommer att gå i skolan, cykla och leka men de första sex månaderna kommer vara tuffa ". Det går inte beskriva hur det kändes att höra dom orden. Det blev genast lite lättare att andas och ”klumpen i magen” blev lite mindre.

På torsdagen den 29 januari, förflyttades Noah från Neonatalavdelningen till avdelning 67 (barnhjärtavdelningen). Efter ungefär tio minuters rundvandring på avdelning 67 fick Noah för sig att bajsa. Han blev då akut dålig, blodtillförseln till lungorna ströps vilket ledde till att han inte kunde syresätta sig själv. Akutlarmet sattes på av undersköterskan och det dröjde nog, allvarligt talat, inte mer än tio sekunder innan fyra eller fem (!) läkare kom springande och tog in Noah på akutrummet. Medan dem tog hand om Noah satt vi i rummet som vi blivit tilldelade och väntade...och väntade...och väntade. Skräckslagna givetvis. Efter en stund, som just då kändes som en evighet, kom en läkare in och sa att allt var ok. Lättade, men väldigt rädda, fick vi återvända till Neonatalavdelningen igen då han skulle sättas in på en medicin (Prostivas) som dom är specialister på. Samma dag fick vi beskedet att Noah skulle opereras klockan 12.00 dagen därpå. En Shunt (en förbindelse från kroppspulsådern till lungpulsådern med hjälp av ett inopererat rör) skulle sättas in för att öka blodflödet till lungorna tills han var tillräckligt stor för att genomgå den första, stora hjärtoperationen (Glenn-operation).

På Neonatalavdelningen i Lund träffade vi många föräldrar som var i en liknande situation som oss. I anhörigerummet träffades vi och pratade. Vi gladdes med varandra om ens barn hade gjort framsteg och tröstade om det gått åt andra hållet. Andra dagen hörde vi ett samtal från anhörigerummet då en man talade i telefonen med en anhörig. Det visades sig att han kom från Kalmar, precis som vi. Hans och hans sambos son föddes två dagar efter Noah på Kalmar Länssjukhus och hade också ett medfött hjärtfel. Dock inte samma typ av hjärtdefekt. Precis som Noah skulle han ändå genomgå en Shunt-operation. Vi har idag fortfarande kontakt med den familjen. För det blir en speciell relation mellan föräldrar som har hjärtebarn. Dom förstår liksom vad man går igenom. ♥